När ska jag lära mig?

På bussen till Linköping vinglade det in en tjej på höga kilklackkängor och satte sig bredvid mig. Hon hade gyllenbrun hy och jättelångt, sådär medvetet trasligt hår. Smal, lång och snygg. Att sitta bredvid en fulare för att själv verka snyggare fungerade inte idag. I alla fall inte för mig.

Men så börjar den gyllenbruna tjejen äta på en baguette som luktar gammalt, tappar en svampig gurkskiva på golvet och snyter sig sedan högljutt i servetten.”Ha! Så långt kommer man minsann inte på yttre perfektion allenast”, hann jag tänka innan hon drar fram sin mobil och frågar någon i andra änden (på perfekt engelska) vad det är för bilder som ska tas och att hon vanligtvis bara gör catwalk-jobb.

Jag måste, MÅSTE sluta döma hunden efter löshåret.

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

2 kommentarer

  1. Oh alltså. Den där känslan. Förlust. Vinst. Vinst. Förlust. Mental sådan. man räknar poäng. Kollar in detaljer. Hurrar över defekter. Ser sig själv i spelgingen på ett fönster. Slår ned blicken. Tänker ”fan då”. Peppar till. Plockar in saker på pluskontor och går av och hem med vetskapen att man inte kom fram till något mer än att man aldrig riktigt blir vuxen, klok, nog att lära sig.

  2. Hahaha! Kan ju inte göra annat än att skratta! XD

    Svampig gurkskiva… målande beskrivning…

Kommentera