Efata och smörkolorna

När jag var liten var jag och min bror med mamma och pappa i en del djurparker. De spelade in en programserie om speciella djur och deras speciella skötare och vi barn fick följa med. Vi fick gosa med orangutanger, bävrar och leoparder. Vi fick se papegojcirkus och klappa noshörningar bakom öronen. De är lenast där. Men mest var jag med pappa i Kolmården. Pappa och jag var vän med den största gorillan i Kolmårdens aphus. Efata.

När gorillorna var inomhus gick jag och pappa in genom ”endast personal”-dörren vid sidan om plexiglasväggarna där det enda som skilde oss från den enorma apan var ett grönmålat, krokigt järngaller. Där luktade det bajs och grönsaker och jag tyckte det luktade så gott. Genom järngallret bytte vi några ord och sedan gav vi Efata det bästa han visste. Werther’s Original. Efatas stora, svarta händer såg nästan ut som mina korviga sjuåringsfingrar, fast kanske tio gånger så tjocka. Smörkolorna blev så små i hans händer.

Utomhus spelade det ingen roll hur mycket folk det var runt ön. Genom massan av glasstrutar och kodakkameror behövde jag och pappa bara ropa på honom så kom han och satte sig på vanliga stället där vi kunde slänga åt honom några smörkolor. Fastän man inte fick mata djuren. Det visste ju varenda khakiklädd turist. Och allra minst fick man mata dem med smörkola.

Men vi var ju speciella. Vi var vänner.

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

1 kommentar

  1. åh så fint!

Kommentera