Vi stod på gården till vårt hus och väntade. Mamma, min bror och mormor var där. Det var vi med väldigt många andra. Även politiker och rojaliteter var där. En stor jordbävning skulle komma prick klockan tolv. Min vän Frida kom fram till mig och började berätta om något hon gjort i helgen, men jag lyssnade aldrig klart. Jag var tvungen att ställa mig med min familj. Jag kramade Frida och sedan kramade jag min familj som om jag skulle säga hejdå för alltid. Jag påpekade det också. ”Det här känns som ett farväl.”

Jordbävningen kom och vårt hus föll ihop. Stenhus föll som om korthus. Alla hus föll. Alla på hela jorden. Bostäder, kyrkor, museum, kontor. Marken skakade länge och människorna på gården höll om varandra och kämpade med balansen medans de såg idén om vad hem är försvinna.

Så slutade det. Jag sprang fram till rasmassorna och började leta efter mina saker. En dam framför mig drog fram en stor, röd och troligtvis exklusiv päls ur dammet och sprang iväg. Min familj var inte med. Jag vet inte var de var.

Kvällen innan hade jag varit med min nya kärlek. Hade lämnat röda läppstiftsmärken på hans lår och mage. Han var också borta nu.

Jag hittade det som förut fanns i min bokhylla. Böcker och filmer. En vacker ung tjej med långt mörkt hår höll på och ta mina böcker. Ingen hade någonsin snott saker för mig. Åtminstone inte framför ögonen på mig. Så jag bad henne sluta och det gjorde hon. Försökte hitta och välja ut mina favoritböcker och filmer, men jag hade svårt att koncentrera mig och titlarna betydde ingenting längre. När jag inte kunde bestämma mig försökte jag ta med alla mina böcker, men tygpåsen jag hade med mig blev för tung. Det gick inte.

Allt fanns
kvar. Alla saker. Men vad skulle man ha dem till nu?