Inlindad i grön operationsduk, panik i hjärnan och med en såg i visdomstanden är det inte lätt att slappna av. Även om tandläkaren sa att ”Med värmen under duken och ljuset från tandläkarlampan kan du ju låtsas att du ligger på stranden.” ”Agghh”, svarade jag, eftersom det inte går att säga så mycket annat när halva ansiktet är bortdomnat och man har en såg i visdomstanden. Låg och ångrade att jag inte bad om narkos. Axlarna så spända att de nästan når taket. Känslan av när tandköttet ger vika för skalpellen (eller skalpisen, som tandläkaren valde att kalla den).

Assistenten sa gång på gång att jag var så duktig, så duktig patient och klappade mig på armen. Ett tag kände jag mig faktiskt jävligt duktig. Duktig som inte skriker, gråter och ger utlopp för paniken. Duktig som biter ihop (inte bokstavligen, eftersom jag ju hade en såg i visdomstanden). Duktig som inte bad om narkos eller lugnande utan var lika nyfiken som panikslagen över hur ingreppet skulle te sig.

Vill du behålla tanden? frågade assistenten sen och jag tackade vänligt men bestämt nej, men ville gärna kolla på den. Monstret. Rätt åt dig, tänkte jag när den låg där blodig och i delar. Brinn i helvetet, tänkte jag också.

Så stapplade jag ut från salen med svullen kind och en bomullstus i käften. Ungefär då slutade jag känna mig duktig och började bli kräksfärdig istället.

Vad värre är, är att monstret till visdomstand har en tvillingbror.